Stimulerande med utlandsjobb men barnen behöver identitet

Ända sedan hennes mamma skickade henne på språkresa när hon var 13 har Åsa Theander vetat att hon ville arbeta utomlands. Och nu har hon gjort det de senaste åtta åren. Åsa är diplomat och arbetar på Sveriges delegation vid Nato i Bryssel.

Åsa läste statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och var färdig 1997. Då var det lågkonjunktur och svårt att få jobb. Att åka på utlandspraktik var ett bra alternativ och det kunde Göteborgs universitet hjälpa till med. Hon började med ett halvår på svenska ambassaden i London och sedan ett halvår vid Food and Agriculture Organization (FAO) i Rom. Efter det fick hon ett års anställning vid sekretariatet för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien.
– Praktik är ett väldigt bra sätt att prova på ett arbete. Man behöver inte göra sitt livsval och det ger relevant yrkeserfarenhet, säger hon.

Efter sin tid i Wien fick hon ett vikariat på UDs östeuropaenhet i Stockholm. Hon sökte också och blev antagen till UDs aspirantutbildning, det vill säga UDs diplomatprogram. Samtidigt sökte hon FNs aspirantutbildning och två och ett halvt år senare hon fick erbjudandet att komma till New York och arbeta med nedrustningsfrågor vid FN-sekretariatet.
– FN är en kulturellt stimulerande miljö, men det kändes väldigt frustrerande för mig som hade arbetat i fem år, att tvingas börja om på lägsta nivå med nästan inget eget ansvar. Så efter tre år sade jag upp mig och gick tillbaka till UD. Kollegorna på FN ställde sig mycket frågande till mitt beslut.

Gyllene bur i Jakarta

Åsa blev då placerad vid svenska ambassaden i Jakarta i Indonesien. Hon var där i tre år och arbetade med att bland annat bevaka den inrikespolitiska utvecklingen och mänskliga rättigheter. Det är otroligt stimulerande att arbeta på olika platser i världen, tycker hon. Men det har också sitt pris. Det ställer stora krav på att man har en flexibel partner. Som tur är har Åsa det. Hennes man är forskare och tjänstledig från en lektorstjänst i engelsk litteratur vid Uppsala universitet. Även om han i viss mån kan ta med sig sin forskning dit Åsas arbete tar familjen, lär det inte bli så många pensionspoäng för honom, menar hon, och det är han som får både lämna och hämta barnen på dagis.
– Den traditionella medföljarrollen, en kvinna som ägnar sig åt välgörenhet och värdinneskap, passar inte en person med egen karriär. Som medföljare tas man inte riktigt på allvar.

Att bo i en europeisk storstad som familjen gör nu, skiljer sig inte så mycket från att bo hemma. Och att vara diplomat på UD i Stockholm är på många sätt som vilket jobb som helst. I Jakarta, däremot, var livet helt annorlunda.
– Att bo där är som att leva i en gyllene bur. Man har sin inhägnade trädgård med pool och vakter, men utanför finns ingen offentlig miljö att vara i. Och inget dagis. Bara ”pre-school” ett par timmar om dagen. Det var otänkbart för oss att bo där på längre sikt, särskilt med större barn.

Bevakar Nato från Bryssel

Åsas arbete i Bryssel handlar om att bevaka vad Nato gör och eftersom Sverige är partnerland till Nato representera Sverige i de sammanhang som följer av partnerskapet till exempel Euroatlantiska partnerskapsrådet. Dessutom deltar vi i ett antal Natoledda operationer som styrs politiskt från Bryssel. Arbetet kräver en viss ödmjukhet, menar Åsa. Det går inte att ställa några krav på att få information om vad Nato sysslar med.

Det är intellektuellt och kulturellt stimulerande att bo på olika ställen och att förstå andra kulturer. Det är också känslomässigt stimulerande med alla nya dofter och smaker. Att flytta hem kommer absolut att bli en utmaning, tror Åsa. Men det är ingen tvekan om att de ska hem så småningom.
– När man ständigt flyttar runt behöver man aldrig vara 100 procent närvarande, för man ska ju ändå vidare snart, och man kan återuppfinna sig själv varje gång. Våra barn som är två och fem, har ingen uppfattning om var hemma är. Att ha en kulturell och nationell identitet är viktigt och därför börjar det bli dags att bestämma vilken kultur vi vill att de ska växa upp i, säger Åsa.

Text och bild: Annika Söderpalm

Klicka här för utbildningar på Statsvetenskapliga institutionen

Intervjun gjordes i maj 2011 i samband med alumnarrangemanget "Goda språkkunskaper - en dörröppnare till arbetslivet", inom ramen för Göteborgs universitets Språkår.