Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Vem har rätt att kalla sig antirasistisk feminist?

Nyhet: 2014-09-25

Judith Kiros (t.v.), Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Camila Astorga Díaz skapade en frizon för rasifierade, där vita inte hörs. Foto: Carla Orrego Veliz / RummetDen antirasistiska feministiska rörelsen växer och höjer sin röst. Frågor om rasism och vithet sprids i dagstidningarna, på nätet och i sociala medier.
– Idag är det en annan debatt än för bara tre år sedan, säger Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt Centrum.

”Vi ser oss omkring och noterar att vi inte inkluderas i det offentliga rummet. Det tycks alltid vara någon annans blick i berättelserna eller problemformuleringarna om feminism och antirasism. En blick som inte har erfarenhet av att möta världen med en kropp som existerar under andra villkor.”

Orden kommer från initiativtagarna till hemsidan Rummet (se bilden ovan) som startade i början av året. En plattform med syftet att vara en trygg zon för de med egna erfarenheter av att ha utsatts för rasism. Sajten har uppmärksammats i mainstreammedier och ifrågasatts från liberalt håll för att den är separatistisk. Rummet är bara ett exempel på hur den antirasistiska feminismen tar plats.

– Ett annat exempel är partiet Feministiskt initiativ som bygger sina framgångar på detta. Partiet tar inte bara ställning för feminism utan också mot rasism, säger Tobias Hübinette.

Enligt honom beror uppsvinget på att det finns en rörelse som tagit sig an frågorna. Tidigare fanns kopplingen mellan rasism och feminism framförallt i akademin, inom den postkoloniala feministiska forskningen.

– I dag finns en stor grupp människor som är födda och uppvuxna i Sverige, men som inte alltid räknas som svenskar fullt ut då de inte är vita. De behärskar språket, har svenska referenser och vet hur de ska ta sig fram. Nu har de hittat en röst och fått genomslag i offentligheten.

De senaste åren har rasistiska och fascistiska partier vunnit mark både i Sverige och i Europa. Enligt Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, är framväxten av den antirastiska feministiska rörelsen en respons på denna utveckling.

– Vi är många som känner oss hotade och funderar på när vi ska lämna Europa. Men vår rädsla och vår kunskap om rasismen har inte tagits på allvar. Dessa partier är inte bara ett hot mot migranter, utan också mot feminismen.

Hon menar att den parlamentariska demokratin har haft svårt att bemöta detta hot därför att det finns liknande strömningar i andra politiska partier. Sverigedemokraterna är inte särskilt originella när de beskriver migranter som ett problem eller kriminaliserar muslimer. Enligt Diana Mulinari står Sverigedemokraterna bara för en radikal version av vad som funnits i den offentliga debatten tidigare. Hon menar att det politiska klimatet tvingar ut folk på gatorna i protest.

– Det finns ingen som njuter av att demonstrera varje lördag. Jag tycker poeten Athena Farrokhzad uttryckte det bra i sitt sommartal, att hon gärna vill prata om träden – men kan inte. Det är precis vad det handlar om. Situationen tvingar oss att agera.

Rörelse som bär på en utopisk vision

Tobias Hübinette är inne på en liknande linje. Han menar också att Sverige går mot en utveckling där klyftorna mellan vita och icke-vita blir större. I somras presenterade LO en rapport som handlade om arbetsvillkoren för deras medlemmar. Traditionellt sett har arbetarkvinnorna varit en utsatt grupp, som jobbat mycket deltid och haft osäkra anställningsformer.

– Studien visade detta, men också att arbetsvillkoren blivit bättre för vita, svenska kvinnor. De som idag har det sämre är kvinnor med särskilt utomeuropeisk bakgrund. Det här är något som hänt de senaste åren.

Enligt Tobias Hübinette visar statistik att lönegapet mellan kvinnor och män i Sverige ligger på cirka 10 procent. Han tror att den största delen av detta lönegap egentligen handlar om ras.

– Liknande studier i USA och Storbritannien har visat att uppemot 90 procent av lönegapet mellan kvinnor och män kan förklaras utifrån ras.

Både Tobias Hübinette och Diana Mulinari säger att dagens antirasistiska feministiska rörelse präglas av mångfald. Under samma paraply finns flera olika inriktningar.

– Det är det som ger den styrka. Jag hoppas att forskningen ska titta vidare på detta och identifiera olika praktiker, inte minst vilken agenda en antirasistisk socialistisk feminism öppnar för, säger Diana Mulinari.

Hon tycker att själva begreppet antirasistisk feminism borde kritiskt granskas och diskuteras mer inom akademin och politiken. Idag är vi inte överens i Sverige om vad antirasism är för något och det förs väldigt lite debatt om definitionen, enligt Diana Mulinari.

– Vad betyder det egentligen att vara mot rasism idag? Det är ett fattigt sätt att identifiera en rörelse som bär på en utopisk vision.

Själv tycker hon att några av de många brännande frågorna för den antirasistiska feminismen är spänningen mellan levd erfarenhet av rasism och tolkningsföreträde samt kopplingen mellan antirasism och socialismen, det vill säga mellan ojämlikheter baserade på kategorin ”ras” och ojämlikheter baserade på kapitalismen som system.

– Vi måste ställa oss frågan: vad är ett antirasistiskt projekt om vi inte bara vill ha några ”black on tops” utan vill förändra världen och hur kan man verka utifrån olika positioner och mötas på gatan och i organisationer? Har jag rätt i dessa frågor för att jag är blatte eller för att jag är blatte och socialist?

Enligt Diana Mulinari är antirasismen i grunden ett politiskt projekt.

– Dess styrka ligger i dess förmåga att länkas till andra antiimperialistiska och antikapitalistiska sociala rörelser och andra politiska visioner.

Ett ramverk av individuella rättigheter

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att den antirasistiska feminismen finns i flera länder i Europa. Men speciellt för Sverige är att här redan finns en etablerad diskussion om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det har gjort det lättare att koppla ihop frågor om feminism med exempelvis förtryck av minoriteter.

– Vi har en inramning som handlar om en rättighetsdiskussion. Svenskar har historiskt mer fokus på autonomi, oberoende och individens rättigheter, och mindre på nationella eller religiösa värden, säger Marie Demker.

Hon menar att politiska partier i Sverige, över blockgränserna, är väldigt lika när det kommer till frågor som abort eller samkönade äktenskap. Sverigedemokraterna däremot representerar en helt ny dimension i svensk politik.

– De står för en helt annan världsbild, som lyfter nationella värden, ras och kulturella skillnader.

Enligt Marie Demker finns det ingen politisk färg på det antirasistiska feministiska projektet. Hon menar att vänsterhögerskalan i politiken just nu utmanas av en kulturliberal dimension. På en kulturliberal skala är Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ varandras motpoler.

– En sådan skala går på tvärs med vänsterhögerskalan. Feministiskt initiativ kan ha massor av förslag gemensamt med Vänsterpartiet. Men det betyder inte att de självklart placeras till vänster på vänsterhögerskalan. Andra dimensioner är viktigare.

Marie Demker är inte säker på att antirasistisk feminism måste stå i motsats till kapitalism eller marknadsekonomi.

– Snarare har jag svårt att se att en sådan individualiserad rörelse skulle gå att förena med något annat än ett marknadsekonomiskt system. Det måste finnas ett starkt fokus på individuella rättigheter för att sådana här rörelser ska spira.

Läs mer

På Nordiskt Forum i Malmö hade Nationella sekretariatet för genusforskning en monter där besökare kunde berätta på instagram vad de brinner för. Anledningen var att sekretariatet har publicerat en bok med bland andra genusforskaren Tiina Rosenberg om kopplingen mellan forskning och samhällsengagemang. Många av besökarna på Nordiskt Forum lyfte fram att de brinner för antirasistisk feminism. Med utgångspunkt i det engagemanget publicerar genus.se en artikelserie om antirasistisk feminism och detta är den tredje artikeln.

Andra artiklar i serien:

Så växte den antirasistiska feminismen fram

Global kamp för antirasism och feminism

Omslagsfoto: Carla Orrego Veliz / Rummet

AV: Ida Måwe

Artikeln publicerades först på: genus.gu.se

Sidansvarig: Ulrika Lundin|Sidan uppdaterades: 2016-11-04
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?