Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Djurförsök ger fler människor chansen att överleva cancer

Jonas Nilsson, bild: Johan Wingborg

Målet för Jonas Nilsson är att en dag kunna bota cancer. Att hitta nya behandlingar, med så få biverkningar som möjligt. Vägen dit går genom försök på möss – även om Jonas från början var motvillig till att forska på djur.

När Jonas Nilsson, som är professor på Sahlgrenska Cancer Center, började utbilda sig till forskare inom cellbiologi var djurförsök inget han behövde fundera över. Då jobbade han enbart med odlade celler. Men i samband med att han åkte till USA för att fortsätta sin forskningsbana så började han studera en gen som är överaktiv i nästan all cancer.

– Jag ville förstå vad den genen gör, för genom att stoppa den skulle det också kunna gå att stoppa cancercellerna.

Chefen i USA hade en idé om att man kunde stoppa cancerutvecklingen genom att stoppa ett visst enzym.

– Jag trodde inte alls på den idén för jag hade studerat just det enzymet tidigare. Men han föreslog att vi skulle testa det på djur för att se om det fungerade.

Lärde sig hantera möss

Från början var Jonas Nilsson skeptisk mot att alls jobba med möss och försökte hela tiden komma undan.

– Labbassistenten Sara fick dra ett tungt lass... Men sedan började det plötsligt hända en massa med forskningsprojektet och jag blev tvungen att hoppa in och jobba även på helger – när det inte fanns någon djurtekniker som kunde hantera mössen åt mig.

Jonas dåvarande sambo (numera hustru) och närmsta medarbetare Lisa jobbade mycket med möss i en annan forskargrupp och tvingade honom att lära sig hantera mössen för forskningsprojektets skull.

– Jag fick vänja mig vid att hålla dem, att alltid ta det lugnt och vara schysst mot dem. Nu har jag inga problem alls med att jobba med möss. Nästan alla som jobbar med djur i forskningen känner för och med djuren.

Det visade sig snart att Jonas Nilsson hade haft fel, och chefen rätt i sitt antagande: Enzymet var väldigt viktigt för utvecklandet av cancerceller.

I det försöket jobbade Jonas Nilsson med möss som var särskilt framavlade för att utveckla cancer vid tre månaders ålder.
– Vi stoppade enzymfunktionen med ett läkemedel och kunde därigenom förlänga livet på mössen från 100 dagar till 300 dagar. Det var ett jätteviktigt steg och jag hade aldrig kunnat gissa att det skulle bli så.

I ett annat experiment injicerades cancerceller i en mus som utvecklade cancer och därefter behandlades med läkemedel. Läkemedlet hade ingen effekt och det visade sig då att enzymet är viktigt för att bilda cancerceller, men att när cancern väl har utvecklats så behövs inte längre enzymet.

Den forskningen har legat till grund för förebyggande cancerbehandling.

Ökat kunskap kring cancer

Till exempel kan läkare i dag blockera utvecklingen av cancer i tjocktarmen, redan när små polyper upptäcks i tarmen, och det pågår studier om förebyggande behandling av barncancerformen neuroblastom.

– Det hade inte heller gått att ta reda på utan att använda djurförsök, eftersom cancern redan är utvecklad när man forskar på odlade celler, säger Jonas Nilsson.

Odlade celler kan helt enkelt inte ge samma svar i forskningen kring cancer. Det har att göra med att cancerceller inte växer av sig själva utan ”pratar” med andra celler som hjälper cancercellen att växa till, förklarar Jonas.

– Nu har man förstått att för att cancern ska kunna uppkomma så måste den ”övertala” kroppen att den ska få uppkomma.

Jonas Nilsson beskriver det som att cancercellen stänger av den polisiära funktionen i immunsystemet. Att den ”bjuder polisen på munkar”, så att polisen, det vill säga immunförsvaret, helt glömmer bort att jaga bort skurkarna/cancercellerna.

"För att cancern ska kunna uppkomma så måste den ”övertala” kroppen att den ska få uppkomma"– Amerikanska forskare har kommit på ett sätt att ta bort munken – genom att skapa en antikropp som blockerar munken. Det som händer då är att polisen plötsligt upptäcker att den varit kompis med en brottsling, och börjar göra det som polisen egentligen ska.
Om några år kommer vi att kunna se resultatet av den forskningen, lovar Jonas Nilsson.

– I dag är överlevnaden av malignt melanom bara 8 procent, om den spridit sig. Eventuellt är det så lyckligt att 50 procent av dessa patienter kan bli botade – och denna forskning började med en mus. Inget av det går att studera i odlade celler.

Arbetar för individanpassad behandling

I ett av Jonas Nilssons stora forskningsprojekt transplanteras mänskliga tumörer från cancerpatienter med malignt melanom till en speciell mus-stam som saknar ett fungerande immunsystem och därför inte stöter bort den mänskliga tumören.

– Det görs för att lära känna patientens tumörer bättre. Tanken är att kunna se vilka behandlingsmetoder som just deras specifika tumör är känslig för. Behandlingen kan därigenom bli mer individanpassad och patienten kan få rätt behandling, samtidigt som onödig medicinering undviks.

Det försöket har inte kommit så långt att man testat på patienter ännu. Men forskargruppen har ändå sett att det som visat sig fungera mot tumören som transplanterats till en mus faktiskt fungerat även på patienten, i de fall som patienten ändå fått samma behandling som musen.

Längre fram hoppas han på att forskningsprojektet ska leda till att patienterna får den behandling som passar just dem bäst.

– Behandling av malignt melanom kräver inte ett läkemedel utan en kombination av olika läkemedel, säger Jonas Nilsson.

"Så lite biverkningar som möjligt"

Alla som själva varit sjuka eller har en anhörig som haft eller har cancer vet vilket fruktansvärt lidande som cancer innebär. Är det försvarbart att utsätta mössen för det?

– Vi mäter hela tiden tumören och det är inte meningsfullt för försöket att den växer över en viss storlek då läkemedel inte längre kan komma in i tumören och musen tappar vikt. Avbrytningskriteriet, det vill säga när musen anses lida för mycket för att försöket ska få fortsätta, är satt långt innan musen är i närheten av att dö av tumören. Därmed behöver mössen inte lida alls som en människa med cancer gör, säger Jonas Nilsson och påminner om varför forskningen görs:

– Det vi försöker hitta är nya behandlingar som är effektiva och har så lite biverkningar som möjligt. Vi forskar inte på cellgifter som redan finns och som är en plågsam behandling. Cancer är det värsta man kan råka ut för och vi gör det här för att komma någon vart med sjukdomen, säger Jonas Nilsson.

Text: Johanna Hillgren
Foto: Johan Wingborg/GU

Sidansvarig: Pontus Sundén|Sidan uppdaterades: 2016-06-30
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?