Nobelpristagaren har nyfikenheten kvar

Vi lever alltför inrutade liv. Hjärnan behöver slappna av ibland, få drömma och grubbla. Det är då de riktigt kreativa idéerna kommer. Så säger Arvid Carlsson. Trots att han fyllt 87 år och har sextio års forskargärning bakom sig har han inte slutat vara nyfiken. Kanske är han till och med ett nytt rön på spåren som kan bli lika epokgörande som hans tidigare upptäckt av dopamin, det som gav honom nobelpriset i medicin 2000.

Just nu är det Huntingtons sjukdom som intresserar Arvid Carlsson. En alldeles ny studie, gjord på 437 patienter, visar att de ofrivilliga rörelser som är typiska för sjukdomen minskade betydligt efter behandling med substansen ACR 16.
– Huntingtons sjukdom har ett sorgligt förlopp, förklarar Arvid Carlsson. Sjukdomen påverkar motoriken, ger depressioner och psykoser och så småningom också demens. Även om processen under vissa perioder kan stanna upp befinner sig patienten ändå i en ständig utförsbacke som så småningom leder till döden.

Viktig dopaminbalans
Precis som Arvid Carlssons tidigare medicin mot Parkinsons sjukdom, L-dopa, påverkar ACR
16 signalsubstansen dopamin i hjärnan. Men det nya preparatet har förmåga att stabilisera dopaminnivån på ett mycket bättre sätt än dagens läkemedel, som ofta påverkar systemet för kraftigt.
Dopamin har betydelse för en lång rad av hjärnans sjukdomar, exempelvis schizofreni, psykoser och koncentrationssvårigheter. Även alkohol- och drogmissbruk liksom bristande kognitiva förmågor vid åldrande hänger samman med dopaminbalansen i hjärnan. Om Arvid Carlssons nya upptäckt kan användas inom alla dessa områden innebär det ett väldigt stort kliv framåt för forskningen.

Likt Parkinsons sjukdom
Eftersom preparatet har så stor potential kan det synas märkligt att Arvid Carlsson för tillfället främst intresserar sig för en så sällsynt sjukdom som Huntingtons.
– Skälet är inte bara att det förstås är angeläget att hjälpa svårt lidande människor. Det beror också på att effekterna av medicineringen är lätta att avläsa hos Huntingtonpatienter, eftersom de i regel inte tar så många andra läkemedel samtidigt. Och även om Huntington är en ovanlig sjukdom påminner symtomen, med ökad stelhet och ofrivilliga rörelser, mycket om Parkinson, som vi ju också vill få fram bättre behandlingar mot.

Snabb behandling
Den förhoppning Arvid Carlsson hyser är att läkarna, som redan nu med hjälp av ett DNA-test kan identifiera bärare av Huntingtons sjukdom, i framtiden ska kunna sätta in medicin så fort symtomen börjat visa sig. Därmed kommer de kanske att kunna hindra den celldöd som sjukdomen orsakar
– ACR 16 ska verka som en sorts bromsmedicin. Sjukdomen botas inte men kan hållas i schack så att allvarliga symtom aldrig bryter ut. Om detta fungerar får vi en väldigt tydlig demonstration av en process som vi tror finns också hos andra sjukdomar, som schizofreni och olika demenssjukdomar.

Ödmjuk optimist
Förhoppningen är att ett läkemedel ska kunna registreras redan 2011.
– Det är viktigt att vi hela tiden ökar våra kunskaper om hur hjärnan fungerar, exempelvis hur signalsubstanserna spelar mot varandra, betonar Arvid Carlsson. Det är på det sättet vi kan ta fram nya typer av läkemedel som kan verka utan att sätta viktiga funktioner ur spel.
Det är också betydelsefullt att vara optimist för att kunna arbeta målinriktat. Men forskare måste även vara ödmjuka och inse att forskning inte är lösningen på allt.
– Tvärtom. Att så många fler lever och är friska långt upp i åren idag än för hundra år sedan beror inte främst på medicinska framsteg. Det handlar istället om tillräckligt med bra mat, bättre bostäder och noggrannare hygien. Och även framtidens hälsa kommer att avgöras av omgivningsfaktorer, inte minst av vilket samhälle vi har och hur vi umgås.

Svårt att mäta
Det är inte heller alltid lätt att avgöra vilken behandling som är bäst. Nya mediciner har inneburit ett radikalt mycket bättre liv för människor med exempelvis schizofreni. Men det behöver inte innebära att medicinering alltid är det enda alternativet.
– Problemet med andra behandlingsmetoder, som psykoanalys och kognitiv beteendeterapi, är att resultaten ofta är svåra att objektivt verifiera. Man kan ju inte göra dubbelblindtest när det gäller samtalsterapi. Men tyvärr finns det nog patienter som avfärdas med några piller, som egentligen skulle behöva något helt annat – medan det å andra sidan finns olyckliga och lågfungerande personer som inte är direkt sjuka men som ändå skulle må bra av medicinering.
Själv arbetar Arvid Carlsson på så som han alltid gjort. Sin barnsliga nyfikenhet har han behållit.
– Vi måste lära oss respektera hjärnans enorma repertoar av olika tillstånd. När det verkligen gäller kan vi fokusera på bara en enda sak. Men vi kan också drömma oss bort och låta associationerna flöda fritt. Den som lever ett alltför inrutat liv gör inte sig själv rättvisa. Bara den som vågar låta hjärnan komma till ro kan verkligen uppleva vår värld i all dess väldiga storhet.

Text: Eva Lundgren
Foto: Johan Wingborg